Skogsbruket i norra Finland är förenat med vissa särdrag jämfört med den södra delen av landet. Träden växer långsammare och virkesproduktionens lönsamhet avtar ju längre norrut man kommer. I norra Finland spelar naturturismen en viktig roll för regionekonomin och skogsbruket i norr påverkar också renskötseln.
En betydande del av skogarna i norra Finland är i statens ägo. Staten äger 35 procent av Finlands 26 miljoner hektar skogsbruksmark, och härav finns över 90 procent i landskapen i norra Finland, dvs. Lappland, Norra Österbotten och Kajanaland (Peltola m.fl. 2020). I norr finns också avsevärt med samfällda skogar.
I norra Finland finns också betydligt mera skyddsområden än i södra Finland. Medan de förändringar som hotar naturtyperna har inträffat över en längre i södra Finland, har förändringen i norr inträffat i huvudsak under de senaste decennierna. En central orsak är skogsbruket.
Ett kalhyggesfritt kontinuitetsskogsbruk i ekonomiskogar stödjer skyddsområdenas ekologiska sammankoppling för några arters del. I norra Finland bedriver Forsstyrelsen kontinuitetsskogsbruk i en betydande del av sina ekonomiskogar. Genom kontinuitetsskogsbruk upprätthålls förutsättningarna för skogarnas mångbruk och nordliga näringar. I områden med mycket turism och rekreation är det särskilt viktigt att bevara ett harmoniskt landskap.
Klimatförändringen inverkar kraftigare i norr än i söder. I och med klimatförändringen ökar trädbeståndets tillväxt framför allt i norra Finland, vilka kan förbättra skogsbrukets lönsamhet. Å andra sidan ökar också skaderiskerna.
Skogarna i norra Finland växer långsammare än i söder. Detta minskar virkesproduktionens lönsamhet och särskilt lönsamheten av investeringar i skogarna. I norra Finland är kontinuitetsskogsbruk mera lönsamt än trakthyggesbruk på många ståndorter. Detta beror på att vid odlingsskogsbruk är avkastningen på kapitalet låg, medan det alltid lönar sig att avverka stora träd. I norra Finland finns det också av naturen tallskogar med varierande åldersstruktur, där kontinuitetsskogsbruk lyckas.
Eftersom tillväxten är långsammare i norra Finland är huggningsomdreven 10–30 år längre än i södra Finland. Klimatförändringen påskyndar dock trädens tillväxt särskilt i norr, vilket kan krympa skillnaden.
Kontinuitetsskogsbruk fungerar mycket bra i tallskogar på karg mark, på torvmark samt på olika områden som är viktiga för andra näringar, såsom i närheten av turistobjekt och på renbeten. Kontinuitetsskogsbruk lönar sig ofta även på avlägsna objekt där tillväxten är ringa och som är dyra att sköta och där trakthyggesbruk inte är lönsamt. I norr lönar det sig också ofta att överväga att undanta skogen helt och hållet från skogsbruk på grund av till exempel naturvärdena eller klimatet.
Det är sannolikt att skogsägaren i framtiden får betalt för kolbindning. Detta skulle förändra skogsbrukets lönsamhet särskilt i skogarna i norr, där virkesproduktionens lönsamhet är jämförelsevis låg. Om kolpriset skulle vara 0–60 euro per ton koldioxid, skulle kontinuitetsskogsbruk alltid vara mer lönsamt än skogsbruk med jämn åldersstruktur. Om kolpriset skulle vara ännu högre, skulle det löna sig att helt undanta skogen från virkesproduktion.[1]
Kontinuitetsskogsbruk minskar skaderiskerna även i norr. En olikåldrig skog som består av flera olika trädarter är mer motståndskraftig mot olika skador. Exempelvis de största riskerna för skador på tallbestånd i norra Finland uppstår i och med kalhuggning och harvning.[2] Det är skäl att beakta risken för rotticka även i norr och här är den effektivaste metoden att förlägga avverkningarna till vintern. I norr är vintrarna längre och kallare. Därför är det lättare att ordna drivning vintertid ju längre norrut man kommer.
Enligt undersökningar bildas ett mycket bra plantuppslag i gläntor i frodiga skogskärr i de södra delarna av norra Finland[3], i granskogar på frisk mo i Kajanland[4] och i tallskogar i mellersta Lappland[5]. I gläntor i norra Finlands grankärr bildas ett bra plantuppslag. På tio år hinner ett tillräckligt tätt plantbestånd etablera sig. Plantuppslaget kan vara sämre på växtplatser med tjock mår. I norr skadar ytväxtligheten inte plantornas tillväxt på samma sätt som längre söderut.
Exempelvis i Suomussalmi i Kajanaland tog man upp gläntor på 0,1–0,4 hektar, där det utan bearbetning uppkom i medeltal 1700 utvecklingsdugliga plantor per hektar. Med markbearbetning uppnåddes den eftersträvade tätheten 2000 plantor/ha.
I Tervola och Uleåborg följde man åren 2005–2015 plantuppslaget i gläntor med en diameter av 10–25 meter. På tio år hade det i Tervola uppkommit 1900–2100 utvecklingsdugliga över 20 cm långa plantor per hektar och i Uleåborg 1800–2500 plantor per hektar.
När man planerar användningen av skogarna i norr måste hänsyn tas även till renskötseln. Renarna äter lavar och ris från marken och på vintern använder de lavar som växer på trädens kvistar som föda. Skogsbruket har minskat antalet vinterbeten för renar och deras kvalitet särskilt efter 1950-talet, då det blev vanligare med stora kalhyggen i gamla skogar. Även utdikningen av myrar försämrar betesmöjligheterna.
Föryngringsavverkning och markbearbetning minskar mängden lavar i träden och på marken, så kontinuitetsskogsbruk upplevs i huvudsak som positivt för renskötseln.[6] Även enligt Forststyrelsen är skogsbehandling med varierande åldersstruktur ett bättre alternativ på objekt som är värdefulla för renskötseln, såsom beten med lavar i träden och på marken, renarnas flyttleder och närheten av renskiljningsstängsel.
Renskötarna och skogsfackmännen har olika åsikter om hur kontinuitetsskogsbruk påverkar renskötseln. Renskötarna är dock klart för kontinuitetsskogsbruk i stället för trakthyggesbruk som baserar sig på kalhuggning (Järvenpää 2018). Vid avverkning i kontinuitetsskogsbruk kan man bevara eller ibland rentav förbättra renarnas betesförhållanden.[7]
[1] Parkatti & Tahvonen (2021): Economics of multifunctional forestry in the Sámi people homeland region. Journal of Environmental Economics and Management, Vol 110. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0095069621001029
[2] Nevalainen S., Piri T. (2020). Metsätuhoriskit tasa- ja eri-ikäismetsätaloudessa. Metsätieteen aikakauskirja årgång 2020 artikel 10310. https://doi.org/10.14214/ma.10310
[3] Hökkä H., Repola J. (2018). Pienaukkohakkuun uudistumistulos Pohjois-Suomen korpikuusikossa 10 vuoden kuluttua hakkuusta. Metsätieteen aikakauskirja årgång 2018 artikel 7808. https://doi.org/10.14214/ma.7808
[4] Valkonen, Sauli & Siitonen, Juha (2016): Tree regeneration in patch cutting In Norway spruce stands in northern Finland https://jukuri.luke.fi/handle/10024/530536
[5] Hallikainen, V., Hökkä, H., Hyppönen, M., Rautio, P., & Valkonen, S. (2018). Natural regeneration after gap cutting in Scots pine stands in northern Finland. Scandinavian Journal of Forest Research, 34, 115 - 125.
[6] Järvenpää J. (2018). Poro ja poronhoito talousmetsissä – katsaus metsätalouden ja porotalouden yhteensovittamiseen Suomessa. Metsäkeskuksen julkaisuja. 39 s. ISBN 978-952-283-065-4.
[7] Miina J., Tolvanen A., Kumpula J., Tyrväinen L. (2020). Metsien luonnontuotteet, virkistyskäyttö ja porolaitumet jatkuvapeitteisessä ja jaksollisessa kasvatuksessa. Metsätieteen aikakauskirja årgång 2020 artikel 10345. https://doi.org/10.14214/ma.10345
Olemme osa kansainvälistä Pro Silva -verkostoa,
joka edistää luonnonläheistä metsänkäsittelyä