Vilka särdrag bör beaktas hos avverkning i kontinuitetsskogsbruk?
För att drivningen ska lyckas är det viktigt att skogsägarens mål är klara och växelverkan med planeraren fungerar. Planeraren måste ha tillräcklig kunskap, kompetens och motivation samt vilja att genomföra skogsägarens mål. På en ståndplats som lämpar sig bra för kontinuitetsskogsbruk finns goda föryngringsförhållanden och plantuppslaget består av trädslag som lämpar sig för ståndorten. Även drivningsförhållandena inverkar på hur drivningen lyckas.
I ett trädbestånd som lämpar sig bra för kontinuitetsskogsbruk finns det en tillräcklig underväxtreserv som föryngras tillräckligt och de träd som växer upp är friska och av god kvalitet och har god återhämtningsförmåga. Det är en fördel om trädbeståndet färdigt är av varierande åldersstruktur eller tvåskiktat.
Vid drivning är det viktigt att information om avverkningsmålen når utföraren och att drivningsförhållandena och materielen lämpar sig för ändamålet. Det är av största vikt att instruera utföraren och det lönar sig att göra det skriftligt och eventuellt också genom att stämpla ett litet område som modell. Avverkaren behöver också vara yrkesskicklig och motiverad att utföra en bra avverkning i kontinuitetsskogsbruk.
Avverkning i kontinuitetsskogsbruk kräver i allmänhet mera tid än kalhuggning, eftersom den som kör skördaren måste se upp för återstående trädbestånd och underväxt. Avverkning i kontinuitetsskogsbruk kan emellertid också vara mera produktiv än gallring vid trakthyggesbruk, eftersom det i regel är det stora trädbeståndet som avverkas.[1]
Vilka avverkningssätt används i kontinuitetsskogsbruk?
Det huvudsakliga avverkningssättet i kontinuitetsskogsbruk är plockhuggning med luckhuggning som kompletterande metod.
Plockhuggning är det begrepp som används i skogsvårdsrekommendationerna för avverkning i kontinuitetsskogsbruk. Terminologin är ännu inte etablerad. Exempelvis många aktörer i skogsbranschen som är specialiserade på kontinuitetsskogsbruk använder begreppet höggallring för plockhuggning i kontinuitetsskogsbruk.
Höggallring lämpar sig i allmänhet bra i Finlands barrträdsdominerade skogar. Då avlägsnas i regel avverkningsmogna träd av timmerstorlek i hela stämplingsposten. Särskilt i tallskogar kan man göra gruppvis höggallring genom att avlägsna några stora avverkningsmogna träd som står bredvid varandra, så att det blir utrymme för plantuppslag. När avverkningsstråken riktas till sådana ställen främjas uppkomsten av utrymme för plantuppslag. Öppningar i kronverket främjar också björkens föryngring. I karga tallskogar stärks naturligt flerskiktade bestånd genom att träd ovanför underväxten avlägsnas. Granen klarar sig bättre som underväxt än andra trädslag och granar med bra toppar reagerar bra även på gallringar.
Huggningsomdrevet är vanligtvis 15–20 år, men det varierar enligt markens bördighet och det geografiska läget. På bördig jord i södra Finland kan huggningsomdrevet vara 10 år och på karg jord i norr 50 år. När tidpunkten för avverkningar bestäms lönar det sig att beakta att uttaget blir tillräckligt bra ekonomiskt, cirka 80–120 m3/ha. Det återstående trädbeståndets volym efter avverkningen är i allmänhet över 100 m3/ha och det varierar mellan 50 och 130 m3/ha. Det lönar sig att lämna en större grundyta för det återstående trädbeståndet än vad bestämmelserna stipulerar, som följer:
- Södra Finland, bördiga ståndorter 11–14 m2/ha
- Norra Finland och karga ståndorter 7–10 m2/ha
- Stamantal inkl. underväxt över 1,3 m 1200–2000 st./ha
Avverkningsresultatet är bra när uttaget är över 100 m3/ha i huvudsak värdefulla timmerträd och det återstår minst 50 m3/ha mindre trädbestånd som kommer att uppnå timmerträdsmått.
Vi höggallring är virkesuttaget betydligt större och värdefullare än vid låggallring och främjas det återstående trädbeståndets värdetillväxt. Uppmärksamhet fästs vid kvaliteten, kronverkets skick och utrymmesordningen hos de medhärskande träd som lämnas att växa. I skogen lämnas sådana träd att växa som överskrider värdetröskeln före följande avverkning, dvs. de uppnår timmerstorlek. Vid höggallring skyddas underväxten och främjas plantuppslag med god drivningsteknik och används helst stora skördare, med vilka det är lättare att fälla stora träd kontrollerat i önskad riktning.
Vid avverkning lämnas alltid även stora träd för att trygga fröproduktion och biologisk mångfald. Små träd avlägsnas bara om de är sjuka eller skadade eller man vill gallra övertäta grupper. Täta trädgrupper gallras också på naturlig väg, granar dock ganska långsamt.
Vård av bestånd med varierande åldersstruktur kan bedrivas när det finns olikåldriga träd i skogen. Även då ligger tyngdpunkten på att avlägsna träd av timmerträdsstorlek, men samtidigt avlägsnas också träd med mindre diameter enligt plockprincipen och ser man till att en dynamisk varierande åldersstruktur behålls. Uppmärksamhet fästs också vid att avlägsna träd i dåligt skick som fällt mycket kvistar.
Principerna för höggallring i kontinuitetsskogsbruk
Gallringen utförs enligt de mål för grundytan som anges ovan och med iakttagande av minimigränserna.
Avlägsnas:
- De största timmerträden (höggallringsprincipen)
- Alla individer av främmande arter (ädelgranar, contortatallar osv.), om det inte finns t.ex. en kulturhistorisk orsak att bevara dem
- Träd som skadats i avverkningen
- Granar med rotticka och underväxt bredvid dem
- Mycket täta trädgrupper gallras stegvis (risken för skador minimeras)
Bevaras
– En del av de största träden (i södra Finland över 25 cm i diameter i brösthöjd)
– Träd i bra skick som utvecklas till timmerträd av god kvalitet
– En mångsidigt trädartsblandning enligt de naturliga förutsättningarna
– Naturvårdsträd eller grupper av naturvårdsträd (grupperna anges i geodata)
– Gamla sälgar, rönnar, aspar, alar och andra speciella inhemska trädslag och ädla träd
– Alla hålträd och träd som varit döda över ett år
– Krokiga och krumvuxna träd, träd med tjocka grenar, träd med förgreningar och sjuka träd är ofta värdefulla med tanke på mångfalden. Åtminstone en del av dem lämnas som naturvårdsträd.
Körstråken förläggs i mån av möjlighet där det finns mest timmerträd som ska avverkas.
Drivningsskadorna minimeras vid avverkningen och skogstransporten genom tillräckligt breda körstråk och genom att placera hyggesavfallet i körstråket samt genom att se till att skördaren har tillräcklig lyftkraft för att hantera stora träd. Det är synnerligen viktigt att vara omsorgsfull vid avverkning i kontinuitetsskogsbruk för att undvika skador på underväxten.
Luckhuggning är en kompletterande metod för behandling av mogna trädbestånd. Den behövs särskilt i granskogar som drabbats av rotticka, så att tillräckligt stora grupper av träd med rotticka avlägsnas. Med hjälp av gläntor kan man också påskynda föryngringen i gamla och förnyelsemogna barrträdsbestånd med jämn åldersstruktur, särskilt vad gäller lövträden. En glänta får vara högst 0,3 ha utan förnyelseskyldighet enligt skogslagen. Vid luckhuggning är det viktigt att undvika uppkomsten av smala mellanområden, eftersom de är känsliga för vindskador. Det går också att gallra försiktigt i gläntkanten. Detta underlättar plantuppslaget och underväxtens återhämtning i skogskanten runt gläntan. På utdikade torvmarken måste tillräckliga trädbestånd lämnas i mellanområdena för att upprätthålla avdunstningen, så att grundvattenytan inte stiger för högt.
Det är skäl att påpeka att samma trädbeståndstäthet beräknad för hela skogsbeståndet kan uppnås med gläntor av mycket olika storlek. Vid luckhuggning kan man till exempel ta upp sex gläntor på 0,05 hektar eller en glänta på 0,3 hektar. I vartdera fallet är trädbeståndets grundyta och gläntornas andel av behandlingsområdets yta densamma. Gläntans storlek väljs alltid enligt förhållandena och målen. I praktiken varierar gläntornas storlek och form på behandlingsområdet.
Avverkning /plockhuggning av tallöverståndare kan göras när tallunderväxt av god kvalitet har uppkommit under de förväxande träden eller överståndarna. Vid vanlig avverkning av överståndare avlägsnas alla träd i det övre skiktet. Vid avverkning av överståndare i kontinuitetsskogsbruk avlägsnas avverkningsmogna träd i överståndarställning och lämnas mindre träd med god värdetillväxt. En del av de gamla överståndarna lämnas kvar som naturvårdsträd för en mångsidigare skogsstruktur. Stegvis avveckling av överståndare rekommenderas på torra och karga ståndorter och är möjlig även på friska och torra moar. På torvmarker fungerar metoden bra på lingontorvmoar eller kargare objekt. I norr är utgångspunkten ofta färdigt en varierande struktur, varvid plockhuggning är det naturliga skogsbehandlingssättet.
Huggning till fröträdsställning i kontinuitetsskogsbruk kan övervägas när det redan finns en tämligen god underväxt i en tall- eller björkskog, men ändå inte tillräckligt för att övergå till vård av överståndare. Vid avverkningen lämnas 50–150 fröträd av god kvalitet per hektar på ställen som kräver plantuppslag. Det lönar sig att förlägga tidpunkten för huggning till fröträdsställning till goda fröår. Den lätta söndring av markytan som uppstår vid avverkningen främjar plantuppslaget. Man kan också används fläckmarkberedning. Vid avverkningen undviks drivningsskador och skyddas plantgrupper i gott skick samt avlägsnas träd som är av dålig kvalitet och skadade. Vid avverkningen lämnas naturvårdsträd och grupper av naturvårdsträd. På så vis produceras grova tallstockar av hög kvalitet. Senare kan man övergå till stegvis avveckling av överståndare, så att överståndare avlägsnas stegvis vid följande avverkningar.
För skog med jämn och skog med varierande åldersstruktur har det angetts särskilda minimikvantiteter för det trädbestånd som lämnas att växa i statsrådets förordning (SRF bilagorna A & B https://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2013/20131308). Tabellen för skog med varierande åldersstruktur i bilaga B presenteras nedan.
Statsrådets förordning om hållbar skötsel och användning av skog, bilaga B
B. Beståndskvantitet i ett skogsbestånd efter beståndsvårdande avverkning av skog med varierande åldersstruktur
När utförandesättet enligt anmälan om användning av skog är att odla skog med varierande åldersstruktur ska följande minimigränser tillämpas.
Vid beståndsvårdande avverkning ska det utvecklingsdugliga trädbestånd som lämnas kvar på behandlingsområdet vara jämnt fördelat. Med utvecklingsdugliga träd avses sådana träd med livskraftiga trädtoppar av trädslag enligt skogslagen som inte har skador och vars diameter uppmätt i brösthöjd är minst sju centimeter.[2]Inom behandlingsområdet kan det dock finnas jämnt fördelade 0,3 hektar stora enhetliga områden (gläntor) där det utvecklingsdugliga trädbeståndet är litet eller saknas helt. Vid vård av bestånd med varierande åldersstruktur kan avvikelse göras från kravet på jämnt trädbestånd. När ett plantbestånd som uppfyller förnyelseskyldigheten har uppkommit i en glänta betraktas den inte längre som en glänta.
Beståndskvantiteten beaktas på hela behandlingsområdet och körstråk, diken och dikeslinjer räknas till ytan. Minimikvantiteten för utvecklingsdugliga trädbestånd får underskridas om växtplatsen är bergig eller av annan särskild anledning. En sådan särskild anledning ska anges i anmälan om användning av skog.
Förnyelseskyldighet uppstår när det öppna området är över 0,3 hektar eller om kvantiteten för utvecklingsdugliga trädbestånd underskrider den minimikvantitet som bestämmelserna förutsätter på behandlingsområdet. Förnyelseskyldigheten gäller dock inte utdikade torvmarker med liten avkastning eller återställande av myrar och skogliga vårdbiotoper.
Även i skogar som berörs av kontinuitetsskogsbruk lämnas naturvårdsträd och i allmänhet alla murkna träd, eftersom en fjärdedel av de skogslevande arterna behöver sådana i någon livsfas. För att bevara eller förbättra skogens naturliga mångfald förutsätts bland annat ett gott murkenvedskontinuum och mångsidiga livsmiljöer för olika arter med avseende på mikroklimat och ljusförhållanden. Det är skäl att ange sparobjekten i skogsplanen.
Det är skäl att undvika avverkning under fåglarnas häckningstid, dvs. från mitten av februari till slutet av juni. Avverkning vintertid minskar också risken för skogsskador, särskilt rottickans möjligheter att sprida sig.
Enkla och billiga gärningar för biologisk mångfald vid avverkning.
● Gör breda körstråk och täck dem med ris
● Avlägsna de grövsta granarna (0.8–1.2 m3)
● Ta inte bort massavedsstammar
● Lämna kvar alla björkar och tallar i grandominerade skogar
● Eftersträva inte ett jämnt återstående trädbestånd
● I övrigt höggallring
Innan arbetet inleds är det bra att göra en exempelstämplingspost på 1–3 ar, där de träd som ska sparas och de som ska avlägsnas märks med olikfärgade band eller sprejmärken. Små träd märks inte, eftersom de alltid ska sparas. De allmänna avverkningsanvisningarna gås igenom tillsammans och avverkaren informeras om den eftersträvade grundytan.
Exempel på anvisning
- Avverkningen genomförs som plockhuggning enligt höggallringsprincipen.
- Avverka endast timmerträd.
- Avlägsna ¾ av barrträden med en diameter på mer än 30 cm, i huvudsak tallar.
- Det mindre trädbeståndet kan gallras lätt endast på de tätaste ställena, men lämna också 4–5 viltsnår per hektar.
- Se till att beståndet förblir blandskog med varierande åldersstruktur.
- Undvik att avverka lövträd.
- Dra körstråken så att de går där det finns mest timmer att avverka (träd som ger 2-3 stockar).
- Undvik att dra körstråk i omedelbar närhet av större granar som ska bli kvar. Om det är nödvändigt, täck trädets rötter omsorgsfullt med ris.
- Träden fälls mot körstråket och grenmassor och spillvirke placeras i körstråket.
- Om det växer asp eller sälg i körstråket, fäll dem och flytta dem till sidan där de får murkna.
- Lämna ett sparobjekt på 0,1 ha mitt i avdelningen som inte rörs.
- Låt högstubbar och hålträd stå.
- Spara all eventuell massaved samt små timmerträd.
- Om det blir drivningsskador på till exempel en trädstam, avlägsna det skadade trädet och beakta det i gränserna för grundytan för det återstående trädbeståndet.
[1] https://jukuri.luke.fi/handle/10024/551772
[2] Statsrådets förordning om hållbar skötsel och användning av skog 1308/2013 https://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2013/20131308
Olemme osa kansainvälistä Pro Silva -verkostoa,
joka edistää luonnonläheistä metsänkäsittelyä